fbpx

Vinteräventyr på Lapland Guesthouse

August 13, 2021 Lars Holmberg and Hanna Felixon
Wärdshuset
"Där, utanför ljuskäglan från eldstaden, börjar himlen fyllas med ett grönskimrande ljus. Norrskenet är här och alla samtal upphör tvärt."

Ett tvättäkta winter wonder land

När vi stiger av tåget i Kiruna kliver vi rätt in i 30 minusgrader och andedräkten ställer sig som röksignaler runt våra huvuden. Vi har fått låna en minibuss av Mappu på fjällguiden och avviker därmed lite från våra ideal om att alltid åka kollektivt till våra resmål. Jag är ganska glad över att det blev så, annars hade vi inte fått se det vi gjort, inte upplevt en bensinstation mitt i Lappland dit majoriteten av kunderna kommer med skoter, fått skotta taket på vår minibuss, och se de orimligt långa raksträckorna av vita landsvägar kantade av snövallar och identiska träd som sen bryter upp i hisnande vackra naturlandskap bland de många älvar som delar upp Norra Sverige. Vår minibuss ångar genom dörrarna i kylan när vi anländer Wärdshuset i Kangos och Johan Stenevad, som driver värdshuset med sin fru Eva, välkomnar oss med ett stort leende och bjuder oss att kliva in. Landskapet kring Lapland Guesthouse skulle få var Disneyfilm om winter wonderland att blekna i jämförelse. Entrén till Wärdshuset gård är en helt ny nivå av vintermagi. De gamla timrade byggnaderna som omsorgsfullt flyttats stock för stock från andra delar av norra Sverige och Finland ligger inbäddade i den mjuka vita snön. Den minutiöst skottade gårdsplanen binds samman av ett vackert nätverk av stigar mellan alla olika byggnader och lyses upp av lampor och ljus likt irrbloss i den skymmande februaridagen. Johan visar oss till Soldattorpet och lämnar oss med raska steg och låter oss inta vårt tillfälliga hem i egen takt.

Värdshuset har en mängd olika rum och stugor i olika storlekar och alla i egen tappning med teman som vikingastugan, norrskenet och skogen. Våra rum är av den enklare modellen men fina, rymliga och bekväma och med ett vardagsrum där vi kan spela kort och småjobba lite när det behövs. Vi lämnar väskorna och ger oss ut för att upptäcka ägorna. Kylan biter kraftigt därute, men vårt omtänksamma värdpar har ställt fram skoterskor, täckjackor med tillhörande byxor och tjocksockar. När vi klätt på oss alltihopa är vi så varma att vi utan problem kan lägga oss i varsin snödriva och filosofera en stund utan att så mycket som huttra till ens. De tjocka kläderna gör att vi vinglar omkring på gården som tre otympliga pingviner medan vi tar oss till den stora huvudbyggnaden, som utgörs av en timring från 1600-talet. Huset var det enda som skonades när tyskarna brände den by i norra Finland, där det ursprungligen var beläget när de retirerade. 

När det kvällas ytterligare sitter vi alla gäster framför eldstaden och lyssnar hänfört till Johans historier om platsen och dess historia. I matsalen möts vi sen av en varm stämning där det är uppdukat till middag. Här finns de andra gästerna och eftersom vi delar upplevelser och har en hel massa att avhandla runt ett och samma bord blir det fort en genuint fin kamratskap.

Vi njuter av en trerätters måltid som slår de flesta bättre restauranger. Kocken har omsorgsfullt valt bland lokala råvaror och ordnat vegetariska alternativ för oss som vill. Runt bordet delas livshistorier från världens alla hörn. En och annan rövarhistoria slinker också med och nya vänskaper knyts, sådana som kommer hålla långt efter det att vi lämnat Sápmi för sydligare breddgrader. Lagom till desserten kommer Johan inångande och berättar att nu är det bara att följa med ut i midvinternatten. Det ser nämligen ut att bli norrsken och släden står redan packad för avfärd. Vi får några minuter på oss att krångla på oss våra varma kläder, bäddar in oss i renfällar på skoterkälken och så bär det av. 

Johan kör vant skotern genom skogen och vi skumpar efter med stigande spänning i släden. Plötsligt stannar ekipaget, vi är helt ensamma mitt på en myr. När motorn stängs av blir det absolut knäpptyst och kolmörkt runt omkring oss. Det ångar av våra uppvärmda andedräkter men annars är det helt stilla. Det är helt magiskt att stå just där just då, med den sovande mörka skogen och dess väsen runt omkring och milslånga avstånd till närmaste artificiella ljuskälla. 

Johan är i färd med att skotta en snösoffa som han klär med renfällar, gör upp eld och lagar varm lingondricka. Medan vi värmer våra händer på kåsorna med den heta drycken och lyssnar till hans historier om olika norrsken och livet i norr tystnar han plötsligt och säger åt oss att titta åt andra hållet.

Där, utanför ljuskäglan från eldstaden, börjar himlen fyllas med ett grönskimrande ljus. Norrskenet är här och alla samtal upphör tvärt. Alla gäster är hänförda, tar fram sina mobiler och allsköns olika kameror och vi fotointresserade står som förhäxade medan vi närapå fryser fingrarna av oss på det iskalla kamerachassit, men det är det så värt. Kylan biter liksom inte för det är helt underbart och magiskt och vackert på samma gång, vi får tvinga oss att pausa för att värma händerna på den varma drycken då och då. Det är svårt att säga hur länge vi står därute på myren mitt i ingenstans, men det hinner göras snöänglar och tas ljusfoto och allt möjligt, som man inte tror att man skulle vilja göra mitt i natten ute i skogen i minus 30 grader. Vi blir helt förlorade i stunden, även Johan är som förhäxad av skådespelet som utspelas på himlen.

Till slut måste vi ändå vända tillbaka till värdshuset där bastun står och väntar oss med sin efterlängtade värme. Våra frusna kroppar får tina upp på lavarna och sen blir vi ännu varmare i den mysiga och välsorterade baren. Där står Johan igen bakom disken glatt leende trots att han måste ha slitit i minst 16 timmar nu, för sina gästers skull. På väggen i baren, som är lite som en korsning mellan en mysig engelsk pub och en after ski- lodge, sitter en världskarta. Där har alla gäster under årens lopp fått sätta en nål vid det stället där de har sitt hem. Hela kartan är full av nålar, det finns knappt ett land som inte är markerat. Det skapas ännu fler vänskaper och berättas jättemånga fler rövarhistorier.

Barbesöket kräver sin sovmorgon dagen därpå. Johan knackar tillslut på vår dörr för att se om vi är vid liv och kanske inte vill ha lite frukost? Vi hoppar i skoterskorna och släntrar sen sömndruckna över gården och hinner precis intill huvudbyggnaden innan frukosten är över. Eva har varit uppe i ottan och gjort i ordning allt man kan önska till morgonmat och lite till. Vi är fortfarande lite yrvakna när vi får förslaget att följa med en annan grupp gäster som ska åka och hälsa på renarna. Eftersom två av oss knappt varit norr om Gävle och redan är helt blown away av Lappland, möts förslaget med ett rungande bifall. Efter en halvtimme sitter vi uppflugna på skotrarna, får en instruktion i skotervett och säkerhet och sedan bär det iväg. Vi tar rygg på Johan, klädd i en fantastisk skinn- och pälskreation som ytterligare bidrar till sydlänningarnas förtjusning, och han tar oss vant över smala leder som vindlar genom skogen. Här och var stannar han för att se att vi är okej och passar samtidigt på att peka ut någon fågel och gammal skägglav som vi andra helt missat. Det lite krampaktiga greppet om styret mjuknar upp ju längre vi kör, med informationen om att det värsta som kan hända är att vi välter i meterdjup snö och får jobba lite för att komma loss.

Vi svänger runt ett hörn och plötsligt möts vi av ett femtiotal renar som kommer lunkande mot oss, vissa av dem med klingande bjällror. De vet att det är dags för snacks. Johan öppnar mycket riktigt en låda med rengodis och fastän det först känns det lite läskigt att uppslukas av en hel renhjord, har vi plötsligt fått jättemånga lurviga vänner med vänliga ögon. De tuffa Stockholms rockersarna är helt förälskade och tycker att renar är helt j’’’la awsome.

När vår renchock lagt sig har Johan redan hunnit göra en ny snösoffa, tänt eld och kokat kokkaffe åt oss. De flesta i gruppen är väldigt upptagna med att ta selfies med renarna, som har en tendens att se helt bindgalna ut på bild med de enorma ögonen. Johan tar dock inga selfies, utan serverar istället det varma kokkaffet tillsammans med fler spännande historier. Det märks att han är genuint lycklig över sitt val av jobb, att visa oss turister sitt älskade norr. När vi tagit farväl av våra fyrbenta vänner är det dags att ge oss in i skogen igen på vår återfärd mot värdshuset. Där väntar den vedeldade bastutimringen på oss. Medan vi sitter där och svettas med utsikt över Lainioälven berättar Johan om gamla norrländska traditioner där bastun alltid varit livets nav. Här tvättar man både kropp och själ, här började och slutade livet. I bastun föddes man och där tvättade man de döda, för att sedan på vintern flyttas ut i ladan i väntan på att tjälen skulle gå ur marken så att de kunde begravas. Efter den historien kommer några minuters tystnad i på lavarna i eldens sken och man kan känna hur det maler i huvudet på oss alla. En mycket vacker stund av kontemplation som är svår att förklara i ord.

Till bastun hör en vedeldad badtunna och jacuzzi under bar himmel, där ligger vi med mössor på huvudet och spanar upp på stjärnorna, kontemplerar vidare på Johans berättelser och vårt renmöte och har det bara ganska helt bäst. Just den här vintern har kylan kommit och gått, vilket fört med sig att älven frusit, tinat, för att sedan frysa på nytt med ett månlandskap av närapå skulpturlika isformationer som resultat, så utsikten kan vi inte klaga på.

När vi vinkat hejdå till några av de gäster som ska vidare på nya äventyr är det dags för ännu en middag i nya vänner lag. Vi blir kompisar med en belgisk tjej och hennes pappa som delar sina historier med oss över helt gudomlig mat och ett par flaskor magiskt gott vin från Châteauneuf-du-Pape(ekologiskt och 100% grenache, bara en sån sak…). Den kvällen är norrskenet helt galet och vi blir ute hela natten tillsammans med Johan, som trots att norrsken borde vara vardagsmat för honom, aldrig verkar kunna se sig mätt. 

En ny dag gryr och nu står isrally på schemat och vi packar in oss i minibussen märkt Lapland Guesthouse med illustrationer av norrsken längs sidorna för att bege oss till Hukanmaa och den frusna Lainioälven. Här har värdshuset ett aktivitetscamp där det har plogats en rallybana mellan de avfolkade husen längs älvstranden. I Hukanmaa finns också värdshusets vildmarksboende, ett torp med vedeldad värme och basala bekvämligheter, ett vindskydd med eldstad och en helt magisk timrad bastu vid älven. Men vi ser bara taket på bastun, för det snöar ju en hel del på dessa breddgrader. Eftersom Johan upptäckt vår vurm för bastande, har han tagit med varsin snöskyffel till oss och några hundra kubik snö senare har vi skottat fram både bastu och den lilla trappan ner till älven. Johan gör vant upp en isvak och vi börjar undra vad vi har gett oss in på egentligen. Medan vi sysslat med snöröjning i närapå maniskt tempo, har de andra gästerna redan hunnit rejsa runt ordentligt med sina fyrhjulsdrivna rallyfordon. Vi hamnar därför direkt i underläge i nästa omgång. Men när vi har snurrat runt ett par varv driftar vi ganska snyggt i kurvorna och efter ett hyfsat jämnt lopp är det dags för lunch. 

Johan har stekt lyxiga hamburgare och vegoburgare på en muurikka över den öppna elden och kocken imponerar än en gång med svingoda lokala tillbehör nedpackade i små paket. Det bastas och badas isvak med fackeltåg så det står härliga till innan det är dags att bege oss tillbaka mot värdshuset.

Vi har skaffat nya vänner under dagen och har inga planer på att fälla in årorna ännu så vi möts upp på “The Tilted Reindeer” som värdshusets lounge och bar kallas, för att skåla och summera våra äventyr. Tillslut räcks en av oss en kapsyl av Johan han vill vi ska behålla som minne. En i vårt sällskap har tydligen gjort ett ganska bra arbete med en flaska av ett relativt känt spritmärke enahanda så pass så att det krävs en souvenir. Det är lite dags att gå till sängs. Efter en och annan snödriva och lite “norrskensspaning” på vägen till våra rum är det underbart att krypa till sängs. Vi lovar varandra att berätta för alla därhemma, om Johan och Eva, om deras fantastiska värdshus, om Sápmi och alla upplevelser. Så att fler kan få njuta av den magiska utsikten över Lainioälven från den vedeldade bastun och så att kartan i baren på The Tilted Reindeer kan fyllas av ännu fler nålar.

Lapland Guesthouse

Ett vinteräventyr. En magisk plats i den sista orörda vildmarken i Europa.

Författaren/författarna till artikeln

Författarprofil
Skribent & Livsnjutare - KURATORN | Webb

Lasse har över 20 års erfarenhet av kommunikation och har arbetat tätt med turism minst lika länge. Bland de många passionerna är musik, bastu och golf speciellt nära hjärtat. Alltid öppen för nya utmaningar och äventyr och älskar att träffa nytt folk.

Författarprofil
Redaktör & Skribent - Semester i Sverige | Webb

Hanna hart skrivit boken Udda Bon tillsammans med Sanna de Mander som handlar om annorlunda hotell i Sverige och har rest till en mängd olika destinationer i Sverige helt utan flyg, körkort eller bil. Hanna vill gärna upptäcka allt Sverige har att erbjuda och gärna genom att vågsurfa.

Hanna har 20 års erfarenhet av att bevaka turism för olika internationella och nationella magasin, är författare till boken Udda Bon- annorlunda hotell i Sverige (Klister förlag). Hon har dessutom kompetens som fd turistbyråentreprenör i glesbygd (Stockholms ytterskärgård) och internationellt på den Europeiska marknaden som skandinavisk marknadschef för den karibiska ön Aruba.

, , , , , , , , , , ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Våra senaste reportage
Sverige är ett stort litet land att upptäcka. Vill du hänga med på vår resa?

Skriv in din epost här för att få vårt nyhetsbrev. Vi spammar inte!
Vårt nyhetsbrev går ut när vi har något nytt och värt att berätta om, som något fint resmål eller fina erbjudanden vi inte vill att ni ska missa.

Skicka ett meddelande direkt till oss här:

    Skicka ett meddelande direkt till oss