Häringe Slott

När bussen lämnat Västerhaninge station och tagit sig längre ut mot Ösmo förändras landskapet. Man kan knappt tro att vi tagit oss hit med pendel och buss och fortfarande är kvar i Stockholm. Asfaltens svärta byts snart ut mot gröna ängar längs gläntor prydda av vildväxande murgröna, hässleklocka och knotiga ekar. Vi släpps av vid de snirkliga grindarna och omslutna av lövträden vandrar vi den drygt kilometerlånga allén mot Häringe Slott. Väl framme vid den prunkande gården kantas vägen av röda stugor. Två stenlejon vaktar infarten till den vita huvudbyggnaden och utanför entrén står två kanoner i givakt. och vi välkomnas av en hord ankor som intagit dammen framför slottet.

Vid vår ankomst checkas vi in i en av byggnaderna som omgärdar saltvattenspoolen och nu väntar ett efterlängtat bad i hotellets privata bastu nere vid Landfjärden. Vi får den lilla röda elbastun och bryggan helt för oss själva och kan sitta nakna på bastukvisten och låta solen värma vår hud. Bortsett från att en ensamseglare högljutt håller på att kapsejsa med sin optimistjolle i viken, som kantas av blommande gräsängar, hörs bara måsarnas skrik och havets kluckande under bryggan. Det blir en fin stund med kalla havsbad och en väldigt het bastu, med vacker sjöutsikt från det stora gavelfönstret.
När vi kommer tillbaka till vårt rum och snabbt snidat om till finstassen väntar en brakmiddag i matsalen. På väg in i det pampiga rummet passerar vi en rustning och många uppstoppade jakttroféer. Matsalen pryds av moderna fotografier som kontrasterar på ett spännande vis mot den annars så anrika miljön. Från de stora salongsfönstren skymtar havet och slottsparken med sina statyer. Och slottsmiddagen är väl värd sitt namn. Kocken har förberett en vegetarisk grillmeny med massor av tillbehör, särskilt chimichurrin, de gotländska sparrisarna och den rökiga oumpfen får det att vattnas i munnen på oss. Vinerna är väl utvalda och avvägda för att passa hela menyn och trots att vi är ganska bevandrade i viner blir vi ändå glatt överraskade.

Slottet har haft en lång och brokig skara av ägare under sin tusenåriga historia. Viking Sote, Magnus Ladulås, Gustav Vasa och Gustav II Adolf är bara några av dem. Bland gästerna som levt om i salarna finns omsusade berömdheter som Greta Garbo, Josephine Baker, Karl Gerhard och Zarah Leander. Deras inbjudan var stående och därför hade de sina egna privata rum, alla belägna i den spökande Sjöflygeln. Greta Garbo, som inte stod ut med räta vinklar, har till exempel ett helt runt rum som fortfarande finns kvar i form av en svit för de gäster som vill sova i den gamla stjärnans glans.
Många är de spökhistorier som florerar kring ägorna. I Sjöflygeln frös en liten pojke ihjäl och hans gråt sägs eka i den underjordiska gången som går mellan flygeln och huvudbyggnaden. En av de senare ägarinnorna, Marguerite Wenner-Gren, har låtit sitt porträtt hänga i flera av salarna. I den blommiga Kinasalongen med sin imponerande flygel följer hennes blick betraktaren vart man än står i rummet. Det ryktas att hon då och då lämnar sin grav på kullen intill och visar sig för gäster och personal, antingen som en kylig vind, eller som en skepnad i röd morgonrock.
En av de som ändå satt mest prägel på ägorna var affärsmannen och ingenjören Torsten Kreuger. Slottet bär tydliga spår av hans uppfinningsrikedom. Det var Torsten som kom på hur man skulle få kloten i bowling att rulla tillbaka till kastaren, och den första bowlingbanan med mekanisk klotretur återfinns fortfarande till gästernas förfogande. Att slå en strike i den svala bowlinghallen, upplyst av levande ljus och se klotet med precision träffa de vackra käglorna är därför lite extra magiskt. Man anstränger sig lite extra när man själv får ställa upp men blir glad även lite lycklig över att få rulla tillbaka klotet i den perfekt avvägda kanan.
Vår afton avslutas i det vackra orangeriet vars tak täcks av slingrande murgröna. Efter att ha njutit av utsikten över fontänen från divanen och hunnit med en jakt bakom den labyrintliknande, häckbeklädda muren, känner vi oss båda lika dekadenta och drottninglika som Kirsten Dunsts rollfigur i Sofia Coppolas Marie Antoinette. Med den upplevelsen på näthinnan och slottsmiddagen i magen somnar vi gott i Kavaljérsflygeln.

Det sägs att Torsten Kreuger grejade ett av Sveriges första kylskåp till sina nattmackor. Men vi sover så gott, så vi inte hinner med att prova några sådana den här gången. Däremot börjar vi morgonen därpå i slottsparken med ett dopp i Sveriges första swimmingpool utomhus. Kreuger hade en rutschkana från sitt guldtakade badrum rakt ner i bassängen. När han rutschade ner krävde han att hela personalstyrkan skulle stå redo med frukost och handduk. Vi får nästan samma bemötande när vi kliver ur det salta poolvattnet och hamnar vid den dignande frukostbuffén. På slottsbalkongen sitter vi sedan och spanar ut över poolen medan sommarmorgonen går över till dag och hotellet fylls med nya besökare. I orangeriet ligger en filt omsorgsfullt ihopvikt på schäslongen redo för nästa nattliga gäst.

Hit kommer vi gärna tillbaka, och då helst i ett större sällskap och under längre tid så vi hinner med att hänga runt poolen och utforska alla salar. Vi lämnade flygeln och biljardbordet helt orörda också vilket känns lite synd, men det ger oss bara ännu ett skäl till att återvända snart.