Långholmens fängelsehotell

När fyrans buss kör över Västerbron in mot Södermalm står lönnarna i brand. Solljuset spelar över hustaken och Stockholm lyser i olika nyanser av terrakotta, grönt och rött. På Hornstull är eftermiddagsrusningen i full gång och en brackig stadsjeep tränger sig hetsigt fram i de täta avgasbolmande bilköerna. En mamma leder sin bölande unge hem från dagis och i busskön råder nästan lynchstämning. På väg ner mot Långholmen skiftar staden karaktär och har man gått över bron är man plötsligt på landet. Nästan. Gamla träskorvar och plastfräs ligger förtöjda vid en ranglig brygga i Pålsundskanalen och pilarnas bladverk snuddar mjukt vid vattenytan. Folk strosar av och an längs vägen och på fotbollsplanen har en skolklass just blåsts av för halvlek. Vi går mot den stora stenmuren och in bland det gamla Kronohäktets blekgula stenbyggnader. En svart- och vitrandig fånge på konferens står på grusplanen och tänder eftermiddagens första cigarett.

Många är de interner som skakat galler på Långholmen. Socialdemokraten Hjalmar Branting, sol- och våraren Gustaf Raskenstam och journalisten och författaren Jan Guillou är några kända namn som alla avtjänat sina straff i de trånga cellerna. Sista fången flyttade ut 1975 och det blev tomt och tyst i lokalerna. Men vilan blev inte lång. 1987 påbörjade Ola Nyman och Ulf Mannestig renoveringsarbetet med hotellet, som stod färdigt ett par år senare.

I receptionen råder lugn. Ett sortiment bestående av porslinskannor med häktets emblem och fotbojor i plast finns till försäljning. Vi går de smala gångarna förbi Alcatrazljusgården upp mot vårt rum på andra våningen. Där uppe känns det verkligen att vi befinner oss i ett fängelse. Långa rader av tjocka dörrar med ordentliga reglar avlöser varandra och vid första anblicken ser det ut som om det skulle behövas en tung järnnyckel för att låsa upp till cellerna, men det vita hålade plastkortet fungerar bra. Rummet innanför visar sig vara en bekväm cell som trots att fönstret sitter väldigt högt upp, är ganska ljus. Vore det inte för den lilla gluggen och utsikten mot den gamla muren skulle det vara svårt att tro att man befinner sig i en fängelsehåla.

På undervåningen i vandrarhemsdelen ligger ett museum med fascinerande berättelser från fängelsets historia. Här berättas att Långholmen, när den skänktes till Stockholm av drottning Kristina på mitten av 1600-talet, var en ogästvänlig och karg plats som passade bra till att härbärgera samhällets undre värld av lösdrivare, tjuvar och mörderskor.

Målningar och svartvita fotografier visar hur halta Paltar och Korvar, soldater som inte längre platsade i armén, grep prostituerade och skurkar och förde dem till häktet med bestämda kliv. Fängelsepersonalen finns förevigad genom ett svartvitt porträtt, där direktörer och vaktkonstaplar står perfekt uppradade med bister uppsyn, grov mustasch och kasken lite opassande på sned. Det mest spännande är att läsa om alla livsöden. Yngsjömördaren, fånge 7050, blickar allvarligt emot oss från ett gles mittbena och med ögon små och ljusa. Texten, skriven av fängelsedirektören berättar att han “undgår bestraffning för mord å hustru och otukt med moder”.

Mitt emot museet finns en bakgård med servering. De ursprungliga rastgårdarna finns fortfarande kvar och strålar ut från muren likt en solfjäder. I de små båsen står runda utebord och järnstolar placerade på gruset. En färdigfikad gäst har lämnat en halvdrucken kaffekopp och dagens tidning. Vägen runt ön går genom tät lövskog, över sköna ängar, förbi snirkliga villor med höga solrosor bakom staketet och små kolonilotter i backen mot vattnet, där några kajaker kommer förbi i solnedgången. Det porlar tyst om kölen när de far över ytan.

På kvällen när man står på grusgången med näsan i vädret och tittar in genom de många cellfönstren är det lätt att föreställa sig alla historier som ryms mellan husets väggar.  Men vore det inte för den gamla stenmuren som avtecknar sig mot den skymmande himlen skulle det lika gärna kunna vara ett slott.